Åsa lyfter blicken från ön

– I cancervården upplever vi nog att vi jobbar med patienten i fokus. Samtidigt hinner vi inte alltid göra det där lilla extra. Som att ställa frågorna: Vad är viktigt för dig? Hur vill du att vi ska göra?

Åsa Wilson är samordnande kontaktsjuksköterska inom sjukvårdsregionen Stockholm Gotland men utgår från cancervården Gotland. Förutom att företräda patienterna ska hon arbeta för en jämlik cancervård utan omotiverade skillnader.

– Vi behöver höja blicken och verka för att vårdkedjan håller samman i hela Stockholm-Gotland. Och att patienterna har tillgång till likvärdig cancervård oavsett sjukhus.

En utmaning med rollen är enligt Åsa att lösningar som fungerar bra i Stockholm inte alltid passar på Gotland.

– Visby lasarett har ju andra förutsättningar med öläge, glesbygd och ett förhållandevis litet patientunderlag. Vi har ju bara ett sjukhus och det är få som arbetar renodlat med cancer. Viss vård kan vi till exempel inte ge här på Gotland, säger Åsa.

Vid strålbehandling behöver patienterna exempelvis åka till Stockholm. Där bor de vanligtvis på ett allmänt hotell, i allt från några veckor till över en månad. Många patienter upplever fastlandsvistelsen som en särskilt utsatt situation.

– I mina patientintervjuer framkom det att det var svårt att orka med resorna och man kunde känna sig otrygg. Det innebär också ökade levnadskostnader att behöva äta alla måltider på restaurang. Men det svåraste var saknaden efter vänner och familj i en situation när man egentligen behöver dem som mest.

Åsa skrev en rapport som landade i ”den absoluta slutsatsen” att alla patienter bör ha möjlighets till plats på ett patienthotell.

– Något som patienterna efterfrågar är att det ska finnas någon form av sjukvårdskunnig personal på plats. Att det finns någon som kan hjälpa en från rummet till matsalen och att man slipper ordna med maten själv. På ett patienthotell har man också möjlighet att prata med andra patienter, vilket minskar ensamhetskänslorna.

Tillgången till fullvärdiga patienthotell i Stockholm är idag otillräcklig, exempelvis saknas det vid NKS. I nuläget finns inte tillräckligt underlag för att man ska tycka att det är motiverat, tror Åsa.

– Arbetet har i alla fall resulterat i några förbättringar på hotellen, exempelvis att patienterna får kylskåp på rummet. Jag och mina kollegor har också förbättrat överlämningen och sett till att patienten får en fast vårdkontakt i Stockholm under perioden. Men vi har inte löst det för alla patienter än.

Bättre samarbete mellan mottagningarna på Gotland

Som samordnande kontaktsjuksköterska fungerar Åsa Wilson som en slags förlängd arm för kollegerna i Stockholm, och vice versa.

– Det unika med rollen är att jag har en så pass nära samverkan med min kolleger i Stockholm. Det hade varit svårt för mig att ringa upp någon ”random” på NKS och få gehör för mina frågor. Men nu finns samordnande kontaktsjuksköterskor som kan hjälpa mig att hitta en väg in i verksamheten.

Hon fortsätter:

– Det är också unikt att vi är anslutna till ett sjukhus. Vi sitter inte på ett kontor på RCC utan rör oss bland alla vårdnivåer. Det gör att vi kan se problemen och bidra till att vidareutveckla verksamheten.

Inom Gotland framkom till exempel att det fanns rätt så stora skillnader mellan verksamheterna för olika cancerformer.

– En patient passerar ju vanligtvis flera mottagningar under sin sjukdomsprocess. Men det var relativt vattentätt mellan mottagningarna, även inom vårt lilla sjukhus. Det var ganska intressant.

För att öka kännedomen om hur man arbetar i de andra verksamheterna är Åsa med och driver ett nätverk för kontaktsjuksköterskorna på Gotland.

– Det är framförallt de fysiska träffarna som har bidragit till att göra vården mer likvärdig, men även sånt som att man har skapat en grupp i journalsystemet där kontaktsjuksköterskorna kan skicka meddelanden till varandra. Det förbättrar kommunikationen och ökar tryggheten för patienten vid överlämning till en ny mottagning.

Åsa Wilson tycker att utvecklingen av cancervården har kommit långt på vägen, men att arbete återstår.

– Patienterna är ju väldigt tydliga med att de behöver mer stöd och rehabilitering, och vi vet att många mår som allra sämst efter behandlingen. Antalet som överlever sin cancer blir också fler, och det är ju jättebra. Men vi måste hjälpa dem att må bra också!