Fysisk aktivitet och gemenskap – avgörande för livet efter cancer
Inom loppet av fyra år fick Gunilla Keith Bodros två cancerbesked. Det stöd hon fått från läkare, kuratorer, övrig vårdpersonal, rehabilitering i form av fysisk aktivitet och möjligheten att hjälpa andra som volontär har varit viktiga delar på resan mot att må bättre.
Gunilla Keith Bodros har behandlats för lungcancer och bröstcancer. Den första diagnosen fick hon 2017 och den andra 2021. Idag mår hon bra, är frisk och vill dela med sig av sin rehabiliteringsresa.
– Rehabiliteringen skiljde sig en del åt mellan diagnoserna. Men fysisk aktivitet har haft stor betydelse under båda behandlingstillfällena. Jag har tränat yoga sedan ungdomen, vilket jag har fortsatt med. Jag har också deltagit i Kom i gång gympa vid bland annat Södersjukhuset, tagit långa promenader och unnat mig massage efter tuffa behandlingar. Egen fysisk aktivitet kommer jag att behöva livslångt. Det är bra för både kropp och själ, säger Gunilla Keith Bodros.
Hjälper andra genom volontärarbete på Kraftens Hus
Idag är Gunilla Keith Bodros utbildad instruktör i Mediyoga. Ungefär en gång i veckan håller hon i en Mediyogaklass på Kraftens Hus Stockholm. Som volontär delar hon med sig av egna erfarenheter, tips och finns där som stöd. Hon beskriver det som ett meningsfullt uppdrag.
– Kraftens hus har betytt mycket för mig. Många besökare delar generöst med sig av sina erfarenheter. Det är en tillåtande och trygg känsla där. Trots att det snart är sju år sedan jag insjuknade första gången, har jag ett stort behov av stödet som finns på Kraftens hus. Och det kommer jag säkert fortsätta att ha under en lång tid framöver. När jag träffar andra som jag kan dela erfarenheter med mår jag alltid bättre.
– Att få ett empatiskt bemötande från vårdpersonal har varit avgörande för mitt mående, framför allt från läkaren som gett besked. All omvårdnadspersonal jag haft kontakt med har varit fantastisk. Jag har varit delaktig i min behandling och känt mig som en del av helheten. Vetskapen om att jag kunde ringa min kurator när jag behövde det gjorde mig trygg, vilket innebar att jag inte hörde av mig onödigt ofta. Min arbetsgivare gav också ett mycket bra stöd vid återgången till arbetet.
Allt har inte fungerat – men kan bli bättre
Trots att mycket varit bra ser Gunilla Keith Bodros förbättringspotential i delar av hennes rehabiliteringsresa.
– Det emotionella stödet i samband med utredningen vid det första insjuknandet hade kunnat vara bättre. Och att arbeta mer med ett aktivt erbjudande om rehabilitering vore bra. Jag har letat upp det mesta själv, vilket jag har lyckats med. Men det är inte alla som orkar det. Om man inte vet vart man ska vända sig finns alltid kontaktsjuksköterskor, Kraftens hus och andra organisationer samt patientföreningar.
Potential finns också i att jobba mer med Body-mind insatser under cellgiftbehandlingen, till exempel: yoga, mindfulness och massage. Samt att använda vårdplanen som ett dynamiskt verktyg i stället för ett statiskt dokument.
– En cancersjukdom innebär att livet aldrig blir sig likt igen, det finns ett före och ett efter. Man blir mer eller mindre återhämtad i bästa fall. Dessutom fortsätter återhämtningsprocessen långt efter att sjukvårdens cancerrehabiliteringsuppdrag upphör. En reflektion jag har är att det finns ett stort utrymme för frivilliga insatser inom sjukvården. Och vi är många som gärna delar med oss, avslutar Gunilla Keith Bodros.
Se webbinariet Cancerrehabilitering utifrån patients perspektiv, som RCC anordnat tillsammans med Kraftens hus.