Dysplasibarnmorskan - en unik roll med spetskompetens

Detta är en relativt ny roll, vad innebär den?

En dysplasibarnmorska har spetskompetens inom gynekologiska cellprov, cellförändringar och HPV. Jag arbetar med internutbildningar för mina kollegor, samordnar möten för vårt arbetsteam, bedömer cellprovssvar, har telefontid för patienterna samt är med och utformar kommunikationen ut mot kvinnorna. En vanlig dag startar jag ofta med att besvara interna mail från kollegor som har frågor eller funderingar kring olika patienter och uppföljningar. Efter det kontrollerar jag mottagningens svarsinkorg för avvikande cellprovssvar. Vanligtvis har vi 10- 30 provsvar i veckan att bedöma. Provsvar som avviker första gången bedömer jag som dysplasibarnmorska. Då ser jag till att provsvaret blir vidimerat, att bokningsunderlag för uppföljande kontroll läggs in samt att patienten får ett brevsvar hemskickat. Provsvar som inkommer under pågående utredning skickas vidare till våra dysplasiläkare för vidare bedömning. Under 2 timmar har jag sedan telefontid för patienterna. Där svarar jag oftast på frågor gällande provsvar och vidare handläggning men en hel del samtal handlar mest om att lugna och lyssna. På min mottagning arbetar jag även nära våra medicinska sekreterare. Tillsammans med dem försöker jag se till att patienterna kallas i tid och att våra mottagningar inte har tomma tider. Ibland kan en förmiddag gå åt att försöka ringa in patienter på kort varsel. Jag håller även koll på hur det ser ut på vår väntelista och kontaktar schemaläggare när jag ser att patienterna inte kommer kallas i tid. Vanligtvis har jag även några patientsamtal att ringa som mina kollegor har bett mig göra då de känner att de inte kunnat besvara patientens frågor. Dagen avslutas med en mottagning där jag tar emot 10-15 patienter som ska lämna uppföljande cellprov. Det innebär cellprovtagning med även samtal kring patienten anamnes och eventuell vidare behandling.

Hur ser det ut på din arbetsplats?

Min arbetsplats är gynmottagningen i Växjö. Där har vi ett dysplasiteam, eller "uppföljande cellprovsmottagningen" som det heter för patienterna. Vi är två dysplasibarnmorskor och fem dysplasiläkare.

Hur upplever patienterna kontakten med dig och dina kollegor?

Jag har fått mycket positiv respons i mötet med patienterna. De tycker att det är skönt att få prata med någon som är "mer insatt". Vår egen telefontid till uppföljande cellprovsmottagningen har funnits sedan slutet på förra året och de patienter som hittar dit är mycket nöjda. De känner att vi vet vad vi pratar om och jag upplever att vi ibland kan vara lättare att förstå än läkarna. Vi är bra på att bemöta oron som dessa patienter ofta har. Jag tror också att det upplevs som skönt att de vet att det är antingen mig eller min kollega som de får prata med, alltså troligtvis någon som har träffat dem. Vid själva provtagningen har vi lite längre tid på oss än vid en vanlig cellprovskontroll vilket inte heller känns lika stressande.

Det finns ju ett vårdprogram för prevention av livmoderhalscancer, vad har du för tankar kring det?

Jag tycker att vårdprogrammet är väldigt bra och lätt att arbeta efter. Det blir också lättare att "ta över" patienter från andra mottagningar då vi bedömer på samma sätt. Jag har känslan av att det har blivit bättre bedömningar och att alla bedöms likadant i större utsträckning än innan. För patienterna tror jag inte att det har gjort jättestor skillnad. Visst leder vissa bedömningar nu i större utsträckning till kolposkopier än innan men proven tas likadant som innan. Den största förändringen är nog för oss som arbetar med det. Jag tycker att vårdprogrammet har lett till en större kunskap och förståelse inom teamet. Dysplasibarnmorskan har också fått en viktig roll. Just nu är jag nöjd med vårdprogrammet och kan inte komma på något som jag skulle vilja ändra.

Vad har vi för utmaningar inom preventionsområdet för livmoderhalscancer idag?

Lokalt har vi en stor utmaning i att få våra småländska kvinnor att lämna sina cellprover. Som det ser ut nu ligger vi i botten gällande deltagandet. Vi jobbar stenhårt med detta.
Generellt tror jag att vi måste rusta oss mot oroliga patienter som behöver mycket stöd. Nu när HPV får ta en så stor plats i provtagningen kommer patienterna få svar om att de har ett sexuellt överförbart virus som i vissa fall skulle kunna leda till livmoderhalscancer. Detta skrämmer många men är också stigmatiserat i samhället. Här måste vi arbeta mycket med information till allmänheten.