”Någon behöver ta på sig FaR-hatten” – så får fysisk aktivitet en större plats i cancervården

Frida Silfverberg arbetar som sjuksköterska på Onkologimottagning medicinsk behandling (MBE) i Lund, där hon möter patienter med bland annat lymfom och sarkom. Sedan förra hösten har hon också ett särskilt uppdrag som FaR-ambassadör.

Uppdraget kom efter en förfrågan från hennes chef, som fått kontakt med fysioterapeuter som sökte en väg in i verksamheten för att få frågan om fysisk aktivitet att ta större plats. 

– Jag tror att alla skriver under på att fysisk aktivitet är viktigt. Men det är för lite information runt om. Någon behöver ändå ta ansvaret för att försöka få ut det här till patienterna, säger Frida.

Började i liten skala

Förändringsarbete i vården kräver tid, något som ofta är en bristvara. Frida valde därför att börja i liten skala, tillsammans med de fyra sjuksköterskor hon arbetar med i teamet. Hon visade kollegorna hur man skriver FaR och pratade om vinsterna med fysisk aktivitet. Responsen blev positiv och kollegorna kom snabbt igång med att använda recepten.

Nästa steg är en kort föreläsning för personalen på MBE om hur och när FaR kan användas, om träningsmöjligheter för patienter och om kunskapsläget kring fysisk aktivitet och cancer. Därefter planeras en FaR-vecka med information till patienter och personal. Under FaR-veckan planerar Frida och kollegorna bland annat att dela ut information till patienter och ta fram affischer med enkla budskap om fysisk aktivitet.

Tanken är att väcka frågor och göra det tydligare att fysisk aktivitet kan vara en del av cancerrehabiliteringen.

Ett recept kan bli ett startskott

Frida betonar att FaR inte är något som behöver se likadant ut för alla patienter. För vissa kan det handla om att komma tillbaka till regelbunden träning, medan det för andra kan vara viktigt att få hjälp att ta det allra första steget.

Frida berättar om en patient som under behandlingen gått upp i vikt och tappat kondition. Han hade redan ett gymkort, men Frida valde ändå att skriva ett FaR som ett slags överenskommelse mellan dem.

– Det blev liksom ett startskott för honom. Ibland kan det här pappret i handen göra att man känner sig förpliktigad att faktiskt komma igång. Det gör stor skillnad jämfört med att man bara står och pratar om det.

Sjuksköterskorna träffar patienterna regelbundet och kan därför fånga upp förändringar i vikt, vanor, ork och aktivitetsnivå. Om någon behöver mer stöd kan de lotsas vidare till cancerrehabilitering och fysioterapeut.

Uppföljning är också en viktig del. Frida försöker följa upp FaR vid nästa behandlingstillfälle, och fysisk aktivitet finns med i den hälsoskattning som följs upp efter avslutad behandling.

”Någon behöver ta på sig FaR-hatten”

Fridas råd till andra verksamheter som vill börja arbeta mer med FaR är enkelt: utse någon som tar ansvar för frågan.

– Jag tror att det är jätteviktigt att ha någon som tar på sig FaR-hatten.

Det handlar om att hålla frågan levande, svara på kollegornas frågor och se till att informationen till patienter är aktuell.

– Då blir det en liten hjärtefråga och man månar om den och tar reda på mer. Det är någon som håller i bollen.

Hon tror också på korta och återkommande kunskapsinsatser snarare än att frågan bara blir ytterligare en punkt på arbetsplatsträffarna.

”Det är för bra för att inte användas”

Arbetet på MBE är fortfarande i ett tidigt skede och det finns ännu inga resultat att följa upp. Nästa steg blir att genomföra FaR-veckan och ett webbinarium kommer hållas i december.

För Frida är riktningen ändå tydlig. Fysisk aktivitet behöver få en större plats i cancervården, och patienter behöver få möjlighet att hitta en nivå som fungerar för dem.

– Det måste ju bli så. FaR är för bra för att inte användas.

Förhoppningen är att erfarenheterna från arbetet i Lund ska kunna ge inspiration till andra verksamheter som vill göra fysisk aktivitet till en mer naturlig del av cancerrehabiliteringen.

 Läs mer om fysisk aktivitet på recept