Nytt arbetssätt stärker suicidpreventionen för patienter med prostatacancer

Förbättringsprojektet har finansierats genom den nationella cancersatsningen via RCC Stockholm Gotland.

Växte fram ur verksamhetens egna erfarenheter

Prostatacancercentrum tar emot patienter som genomgår operation, läkemedelsbehandling och/eller strålbehandling. Det innebär många patientkontakter och stora variationer i behov och livssituation.

- Vi såg att vi kunde bli bättre på att tidigt identifiera patienter med ökad sårbarhet eller psykisk ohälsa. Vi behövde också en tydligare struktur för hur vi agerar när oro för suicidrisk eller psykiskt mående uppstår. Samtidigt ville vi stärka relationen mellan patient och vårdteam, öka personalens kompetens och ta ett gemensamt ansvar för suicidprevention, säger Carina Melander Bergström, specialistsjuksköterska inom onkologisk omvårdnad vid Prostatacancercentrum och en av initiativtagarna till satsningen.

Tidig identifiering av patienter med ökat stödbehov

Arbetet inleddes med att teamet såg över vilka faktorer som kan signalera att en patient behöver extra stöd. Riskfaktorer kan identifieras genom vårdmötet, kliniska bedömningar, hälsodeklarationer och patientrapporterade enkäter (e-PROM) som fylls i inför nybesöket. Det kan handla om tidigare psykisk ohälsa, sömnproblem, ekonomiska svårigheter, begränsat socialt nätverk, alkoholbruk, nedstämdhet, ensamhet eller andra omständigheter som kan påverka hur patienten hanterar sin cancersjukdom.

I arbetet uppmärksammas även skyddsfaktorer.

En viktig del av utvecklingsarbetet har varit att ge personalen stöd i att ställa frågor om psykiskt mående och suicidtankar. I journalmallen har särskilda dokumentationsstöd införts för att underlätta bedömning, dokumentation och uppföljning.

- Det viktigaste är att vi vågar se och vågar fråga. Risken är inte att vi frågar en gång för mycket. Risken är snarare att vi ser att någon mår dåligt och väljer att inte fråga. Om vi ser att en patient kan behöva stöd vill vi kunna erbjuda kontakt med kurator tidigt, istället för att problemen upptäcks flera månader senare, säger Carina Melander Bergström.

Psykosocialt forum stärker teamets stöd till patienterna

Patienter med komplexa psykosociala behov kan diskuteras i ett psykosocialt forum som leds av psykiatern och suicidforskaren Ullakarin Nyberg. Syftet är att ge teamet stöd och säkerställa att patienterna får samordnade och relevanta insatser. I forumet deltar kontaktsjuksköterskor, läkare och kurator. Forumet är också ett tillfälle för teamet till lärande och handledning.

– Många av oss i teamet kan känna osäkerhet inför att fråga om suicidtankar. Men nu vet vi att sådana tankar inte väcks genom att man frågar. Tvärtom kan frågan bli en bekräftelse på att någon ser hur svårt patienten har det. Att fråga handlar inte bara om att identifiera suicidrisk utan också om att öppna för samtal om mående, oro och behov av stöd, säger Carina Melander Bergström.

Hon fortsätter:

– Vi säger till patienten att det här är frågor som vi ställer till alla. Vi vet att ett cancerbesked är en svår situation och vill säkerställa att patienten får det stöd som behövs för att behandlingen och rehabiliteringen ska bli så bra som möjligt.

Från osäkerhet till tydliga rutiner

Tidigare kunde situationer där patienter uttryckte hopplöshet eller suicidtankar skapa osäkerhet kring vilka insatser som behövde sättas in och vem som skulle kontaktas. I dag finns tydligare rutiner och bättre kunskap om vilka resurser som finns tillgängliga, exempelvis psykiatriska specialistteam och andra stödinsatser i hela regionen.

– Bara att veta vem man ska kontakta och hur man ska agera har gjort stor skillnad. Det skapar trygghet både för patienten och för oss som arbetar i vården, Carina Melander Bergström.

Ett arbete som behöver hållas levande

Arbetssättet används redan i verksamheten, men utvecklingsarbetet fortsätter. Samtidigt betonas vikten av att introducera nya medarbetare i arbetssättet och att frågan hålls levande över tid. Även om arbetet syftar till att förebygga allvarlig psykisk ohälsa och suicid handlar det i grunden om ett mer personcentrerat omhändertagande.

– Det är lätt att fastna i riskfaktorer och checklistor. Men i slutändan handlar det om att se hela människan. Vilket stöd finns omkring personen? Vad ger mening i livet? Vad hjälper just den här patienten att hantera sin situation? Det är där det verkliga stödet börjar.