MENY

Gällande vårdprogram matstrups- och magsäckscancer

Fastställt av Regionala cancercentrum i samverkan 2017-10-03

10. Multidisciplinär konferens

Rekommendationer

Patienter med cancer i esofagus eller ventrikel ska diskuteras på multidisciplinär beslutskonferens (MDK).

Vid MDK ska onkolog, kirurg, radiolog, och kontaktsjuksköterska vara representerade.

Guidelines för optimering av MDK har publicerats (119, 120).

Behandlingsbeslut grundar sig på sjukdomsstadium, samsjuklighet och patientens önskemål. För detta krävs demonstration av adekvat radiologi, patologi och övrig utredning av betydelse för behandlingsbeslut, inklusive redogörelse för patientens allmänna hälsa och önskemål. Koncensus nås sedan i teamet efter presentation av olika behandlingsmöjligheter. Det är ovanligt och oftast inte möjligt att patienten själv deltar vid MDK, varför terapiförslaget får presenteras för patienten av ansvarig läkare. I detta möte fattas det slutgiltiga terapibeslutet (121).

Handläggningen av patienter med tumörer inom övre gastro-intestinalkanalen kan kräva medverkan av specialister inom kirurgi, onkologi, gastroenterologi, öron-näsa-hals-kirurgi, radiologi, patologi, nukleärmedicin, genetik, nutrition, palliativ medicin och smärtbehandling. Specialisterna utgörs i huvudsak av läkare och specialistsjuksköterskor, men även dietist, kurator, psykolog m.fl. kan behöva ingå i teamen.

MDK har varit rutin sedan tidigt 70-tal på flera universitetssjukhus och på senare år har videokonferenser blivit rutin även mellan olika sjukhus och vårdnivåer. Tänkbara fördelar med detta arbetssätt är bättre kommunikation mellan specialister (119), möjlighet till undervisning (122, 123) och mer jämlik bedömning. Arbetssättet underlättar även inkluderande av patienter i behandlingsstudier. Till nackdelarna hör behovet av schemalagd tid för MDK och risken för obalans mellan teamens olika deltagare (119). Dessutom är det svårt att tillvarata patienternas autonomi, när en diskussion sker utan patientens närvaro. Stora krav måste därför ställas på den som företräder den enskilda patienten.

Införandet av MDK har skett utan randomiserade, kontrollerade studier och sådana är inte möjliga att genomföra idag, då MDK redan är rutin för handläggning av övre gastrointestinal cancer.

Det finns publicerade studier som rapporterar att MDK är en kvalitetsindikator vid esofaguscancer kirurgi (124, 125) och att man med MDK får en bättre patientselektion inför kirurgi (126, 127).

Periodisk kontroll av MDK-sammansättning, arbetssätt och infrastruktur sker på flera håll, men utvärdering av effektivitet och kvalitet görs inte regelbundet (128, 129). I en publikation med huvudsakligen esofagus- och ventrikelcancerpatienter studerades andelen behandlingar som genomförs i enlighet med teamens beslut. Man fann att 15 % av besluten inte genomfördes enligt MDK-beslut (130) och att den viktigaste orsaken till detta var bristande information om samsjuklighet.

För att förbättra bedömningen av samsjukligheten inför MDK kan man använda standardiserade instrument. Sådana finns beskrivna för huvud-halscancer (131).

För att stärka utbildningsaspekten kan MDK avslutas med en diskussion kring fallen med medlemmar under utbildning och uppgifter kan delas ut för analys och vetenskaplig bedömning till nästa gång (132).

Utbildning av MDK-grupper krävs för att uppnå och bibehålla expertis. I Storbritannien har ett nationellt utbildningsprogram introducerats och resulterat i en bestående kvalitetsförbättring (122). Liknande arbete pågår i flera andra länder. Nationella riktlinjer och krav på kvalitetskontroll av MDK bör utarbetas skyndsamt också för Sverige.

Huruvida MDK leder till ökad överlevnad alternativt bättre livskvalitet för våra patienter vet vi inte idag, även om historiska data talar för detta beträffande kolorektal cancer (133).