MENY

Gällande vårdprogram T-cellslymfom

Fastställt av Regionala cancercentrum i samverkan 2017-05-16

7. Diagnostik

7.1 Utredning enligt standardiserat vårdförlopp

Det standardiserade vårdförloppet för lymfom anger vilka undersökningar som ska inleda utredningen och hur utredningen ska fortsätta om lymfommisstanken kvarstår. Varje landsting har i uppgift att skapa rutiner för att implementera vårdförloppet i verksamheten. För patienter som ingår i standardiserat vårdförlopp ska dessa rutiner följas. 

Det finns ingen konflikt mellan det standardiserade vårdförloppet och den utredning som beskrivs nedan.

Aktuell information om utredning enligt det standardiserade vårdförloppet. 

 

7.2 Utredning

För att ställa diagnos vid maligna lymfom krävs i första hand en kirurgisk biopsi från lymfkörtel, mjälte, tonsill eller annan vävnad; ibland räcker benmärgsbiopsi. 

Om en punktionscytologisk undersökning ger misstanke om lymfom bör den kirurgiska biopsin omfatta den lymfkörtel eller motsvarande som befunnits vara patologisk. 

I första hand excideras förstorade lymfkörtlar på hals eller i axill. I andra hand tas inguinala körtlar.

Vid engagemang i torax förordas en torakotomi alternativt mediastinoskopi, och vid intraabdominellt engagemang rekommenderas en laparoskopisk biopsi.

Mellannålsbiopsi bör undvikas i första hand eftersom materialet ofta inte är tillräckligt för att ställa en säker diagnos, varpå undersökningen måste upprepas. Det är dock ett alternativ i de fall kirurgisk biopsi innebär medicinska risker för patienten.

Vid misstänkt hudengagemang rekommenderas en biopsi.

Vid misstänkt bröstimplantatassocierat ALK-negativt T-cellslymfom rekommenderas CD30-färgning av cytospin (centrifugat av celler) av seromvätska före kirurgi och därmed mer vävnad för diagnostik.

 

7.2.1 Radiologisk utredning

För stadieindelning av lymfomet krävs datortomografi av hals, torax och buk med intravenös kontrastvätska. Om möjligt bör FDG-PET/CT utföras i primärutredningen och rekommenderas enligt Luganokriterierna (9).

Fördelarna med att utföra PET/CT är att man får en mer exakt stadieindelning och att responsbedömningen blir lättare att utföra. 

 

7.2.2 Övrig utredning

Övrig utredning bör omfatta:

  • benmärgscytologi och -biopsi 
  • Blodprov: Hb, LPK, differentialräkning trombocyter, kreatinin, leverstatus, LD, urat, P-proteinprofil, albumin och Ca
  • serologi för HIV, hepatit C, hepatit B (HBsAg, anti-HBc, anti-HBs) och EBV
  • lumbalpunktion och/eller MR av hjärna vid klinisk misstanke om CNS-engagemang
  • angivande av performance status enligt WHO/ECOG (se nedan)
  • flödescytometri av blod vid lymfocytos.

7.2.3 Performance status (WHO/ECOG)

Patientens performance status enligt WHO/ECOG anges enligt följande skala:

   

0

Klarar all normal aktivitet utan begränsning.

1

Klarar inte fysiskt krävande aktivitet men är uppegående och i stånd till lättare arbete

2

Är uppegående och kan sköta sig själv men klarar inte att arbeta, är uppegående mer än 50 % av dygnets vakna timmar.

3

Kan endast delvis sköta sig själv, är bunden till säng eller stol mer än 50% av dygnets vakna timmar.

4

Klarar inte någonting, kan inte sköta sig själv, är helt bunden till säng eller stol.

7.3 Diagnosbesked

Rekommendation

Patienter bör få saklig information om sjukdomen, dess behandling och förväntat resultat, så att de kan göra ett välgrundat ställningstagande till den behandling som erbjuds. Vid diagnosbeskedet bör om möjligt någon anhörig och en kontaktsköterska närvara, utöver patienten och läkaren.

Vid diagnosbeskedet bör patienterna få individuellt anpassad och saklig information. Framgångsrik patientinformation kan mätas i kortare vårdtid och sjukfrånvaro, postoperativt bättre fysisk aktivitet och rörlighet, mindre smärtupplevelse och analgetikakonsumtion samt mindre oro (16, 17). 

Patienter bör även få ett eller flera uppföljande samtal som upprepar och kompletterar informationen från diagnosbeskedet.

Hållpunkter för diagnosbeskedet och uppföljande samtal:

  • Uppmana patienten att ha en närstående med sig. Efter besöket kan den personen då komplettera med information som patienten inte har uppfattat eller kunnat ta till sig. 
  • Upprätta ”Min vårdplan” i samband med diagnosbeskedet eller säkerställ på annat sätt att patienten får såväl skriftlig som muntlig information.
  • Ge information om sjukdomen och behandlingen: förväntat sjukdomsförlopp, behandlingsmöjligheter, komplikationer och tidsperspektiv.
  • Ge information om rätten att få en ny medicinsk bedömning. 
  • Ge information om patientföreningar.
  • Ge praktisk information, t.ex. om vårdavdelning och rutiner kring undersökningar och behandling. 
  • Ta upp påverkan på arbetsförmågan. Berätta om de sjukskrivningsregler som gäller enligt rekommendationer från Socialstyrelsen och om olika högkostnadsskydd.
  • Identifiera patientens sociala nätverk och sociala stöd. Har patienten kommit ensam, ta reda på om det finns någon som patienten kan kontakta direkt eller vid hemkomsten. Erbjud kontakt med kurator vid behov. 
  • Bekräfta känslor. Känslor som att ”detta är inte sant” och ”det händer inte mig” bör bekräftas under samtalet. 
  • Vid krisreaktion: Hjälp patienten att uttrycka sina känslor, oavsett vilka de är, genom att finnas till hands och lyssna. Kontakta kurator vid behov. 
  • Var uppmärksam på självmordstankar. Inom en vecka från diagnosbeskedet löper cancerpatienter en högre risk för självmord än normalbefolkningen. Sjukvårdspersonal kan felaktigt tro att det är riskabelt att ta upp tankar om självmord, medan patienterna ofta uppfattar det som en lättnad att få prata om det. 
  • Vid uppföljande samtal: Komplettera informationen från diagnosbeskedet. Be patienten att själv berätta vad han eller hon vet om diagnosen och den planerade behandlingen. Komplettera därefter med ytterligare information.