Gällande vårdprogram
Fastställt av Regionala cancercentrum i samverkan 2019-05-22
Mycket lite är känt om sena leverkomplikationer efter cancerbehandling hos barn. Strålbehandling, extensiv kirurgi, kronisk Graft-versus-Host Disease, hepatiter och vissa cytostatika kan i vissa fall förstärka varandras leverskadliga effekt.
Följande är riskfaktorer för skador på lever och bukspottkörtel:
Målet med uppföljningen är att vid avslutningen av behandlingen identifiera de individer som behöver specifik uppföljning. Allmän information om övervikt, drogmissbruk och alkoholkonsumtion kan vara av värde.
Direkt efter avslutad behandling tas följande prover: levertransaminaser (ASAT, ALAT), bilirubin, ALP och hepatitantikroppar. Ferritin kan övervägas vid multipla transfusioner.
Ny provtagning görs endast vid klinisk misstanke om leverpåverkan, t.ex. hepatomegali, ikterus eller ascites.
Förnyad provtagning görs 1–2 gånger per år beroende på avvikelse.
Vid bestående avvikelse från normala värden tas kontakt med hepatolog för ställningstagande till leverbiopsi.
Akut leverpåverkan är relativt vanligt förekommande vid barncancerbehandling, men kronisk sådan ses mycket sällan. Det är viktigt att komma ihåg att patienter vars leverfunktion är påverkad av hepatit är extra känsliga för hepatotoxisk behandling. Mycket lite är känt om sena leverkomplikationer (Castellino et al., 2010; De Bruyne et al., 2006; Hudson et al., 2013; Jirtle, 1990; Mulder, Kremer, Koot, et al., 2013; Raja et al., 2012), men en delstudie i ALiCCS–projektet (Adult Life after Childhood cancer in Scandinavia) visade att efter en medianuppföljning på 10 år hade 2 % av 32 839 ettårsöverlevare varit inlagda på sjukhus åtminstone en gång för en leveråkomma. Det var vanligast efter en primärdiagnos av levertumör respektive leukemi. Virushepatit stod för 43 % av alla inläggningar men risken avtog för de som behandlats efter 1990 (Bonnesen et al., 2018).