Eva-Pia Andersson är årets kontaktsjuksköterska i Syd

En sen start

När jag först började läsa till sjuksköterska vid 29 års ålder, hade jag ingen tidigare erfarenhet inom vården. Allt var nytt och spännande. Jag gjorde en praktik på en hematologisk avdelning vid medicinkliniken i Växjö och det var där jag började arbeta som nyutbildad sjuksköterska år 2002. Mina arbetsuppgifter varierade mellan dagvård och helgarbete på avdelningen, en rutin som fortsatte fram till 2016 då jag började på hematologimottagningen där jag fortfarande arbetar idag.

Steget till kontaktsjuksköterska

År 2015 fick jag frågan om jag ville bli kontaktsjuksköterska. Även om begreppet redan fanns i den nationella cancerstrategin från 2009, var det nytt på min arbetsplats. Jag kände mig redo för denna utmaning och såg fram emot att testa något nytt. Vi var en grupp på 8-10 personer från sjukhuset som gick den första utbildningen som ordnades i Region Kronoberg.

Eftersom jag var den första på min enhet att arbeta som kontaktsjuksköterska, fick jag själv lägga upp mitt arbete för lymfompatienterna, en patientgrupp jag jobbat mest med. Det fanns ingen avsatt tid för kontaktsjuksköterskearbetet, så jag utvecklade mitt eget arbetssätt. Numera känns det som att jag alltid tänker som en kontaktsjuksköterska.

Teamarbete och utveckling

På min enhet är vi två kontaktsjuksköterskor på mottagningen och tre på medicinska dagsjukvården. Tillsammans utvecklar vi våra arbetsmetoder för att göra vården så bra och säker som möjligt för både patienter och personal. Nyligen har vi arbetat fram en mall för utrednings- och behandlingsöversikt samt ett förbättringsförslag för flödet mellan mottagning och dagvård. Ett starkt team runt patienten, med tillräckliga resurser, är en framgångsfaktor. Varje teammedlem bidrar med sin del för att ge det lilla extra i varje möte med patienten.

Kommunikationen med patienten

Det är viktigt att vara lyhörd och se varje patient som unik. Patientens behov kan ändras över tid och vissa behöver mer stöd än andra. Under utredningstiden, som ibland kan vara lång, är det ofta nödvändigt med mycket stöd och många telefonsamtal för att få fram svar på diverse provtagningar. Cancerrehabteamet är också en viktig resurs för våra patienter.

Tidigare träffade jag patienterna mer, särskilt vid deras första besök hos oss. Men nu har vi genomfört en uppgiftsväxling på mottagningen vilket innebär att de personliga mötena har minskat och att telefonsamtalen har blivit fler. Detta kan kännas som ett steg bakåt, men vi får se om det kanske ändå inte blir sämre för patienterna.

En välinformerad patient vet när och var den ska vända sig med sina frågor, även efter avslutade kontroller. Vi arbetar med att ge patienter skriftliga sammanfattningar av deras vård, enligt vårdprogrammen. Det är också viktigt att ha tillgång till stödjande samtal genom vårt cancerrehabteam, vilket fungerar väl men kan alltid förbättras med fler resurser.

Att göra skillnad

Att arbeta med människor innebär att man kan göra en stor skillnad för den enskilde, både i stort och smått. En stor utmaning är när resurser saknas och vi inte kan göra det som känns bäst för patienterna. Det är viktigt med tillräckliga resurser i alla delar av vårdkedjan, från mottagning, dagvård och avdelning till patologavdelningar och röntgen. Snabb tillgång till undersökningar och svar är avgörande för att kunna starta behandling så snart som möjligt enligt de standardiserade vårdförloppen (SVF). Genom lyhördhet, rätt resurser och ett starkt team kan vi fortsätta förbättra vården och stödja våra patienter på bästa möjliga sätt.