Varför behövs en satsning på rehabilitering efter cancer i bäckenet?
Marie-Louise Lydrup, överläkare på Kirurgiska kliniken vid Skånes universitetssjukhus, har i många år arbetat med patienter med cancer i bäckenet och även bedrivit forskning i ämnet. Hon är en av initiativtagarna till den nationella konferensen om funktionella besvär efter cancer i bäckenet, som RCC Syd och Svensk Förening för Kolorektal Kirurgi anordnar i Malmö 6-7 oktober. Marie-Louise Lydrup är även RCC Syds lokala patientprocessledare för kolorektalkirurgi och deltar i RCC syds regionala bäckenrehabiliteringsprojekt. Vi har ställt några korta frågor om varför det är så viktigt att belysa ämnet just nu.
Varför behövs nu en satsning på just bäckenrehabilitering? Vilka utmaningar vill man bemöta?
Patienter med bäckentumörer erhåller flera olika sorters behandling som alla på olika sätt påverkar funktioner som är centrala för hur vi mår – sexualitet, tarm- och miktionsförmåga. Stomier behövs ofta och det påverkar kroppsuppfattningen. Vi har länge varit medvetna om dessa problem. På Skånes universitetssjukhus arbetar vi gemensamt med patienter med stora bäckentumörer och de kontakter vi arbetat upp mellan kirurgi, urologi, gynekologi, onkologi och gynonkologi har lett till att vi insett att våra patienter delar många problem. En viktig roll för dagens patienter spelar kontaktsjuksköterskorna som i allt högre grad uppmärksammar patienternas problem. Allt detta har lett fram till att det känns nödvändigt att arbeta med detta nu. RCC har gett oss möjligheterna till detta.
Patienter med olika cancerdiagnoser, t ex blåscancer, gynekologisk cancer, prostatacancer och tjocktarmscancer, kan efter behandling få besvär i bäckenet. Kan du nämna några sådana vanliga besvär?
Vanligt är funktionella problem rörande sexualfunktion, tarmfunktion och urinblåsetömning. Både kirurgi, strålbehandling och cellgiftsbehandling samverkar till att åstadkomma detta. Smärtor i bäckenet och också vanligt. De sexuella problemen är impotens, dyspareuni, nedsatt sexuell lust. Avseende tarmtömning kan det vara inkontinens, svårigheter att tömma tarmen helt, oregelbundna toalettvanor, diarré. Här spelar också både strålbehandlingen men givetvis också kirurgin stor roll, vi opererar ju ofta bort en del av tjock- eller ändtarmen. Både män och kvinnor drabbas också av hormonell påverkan, strålningen leder till förtida klimakterium och nedsatta nivåer av testosteron hos mannen med flera därav kommande problem. Slutligen påverkar stor kirurgi med ofta därtill hörande stomi kroppsuppfattningen.
Dessa patienter behandlas på olika kliniker eftersom de har olika diagnoser – hur påverkar det rehabiliteringen?
Viktigast avseende detta är nog att vi måste kartlägga var olika kompetenser finns och samarbeta mycket i syfte att ge patienterna den bästa rehabiliteringen utan att dubbelarbeta. En risk är att vi inte känner till kompetens som är väl etablerad på en enhet. Detta kommer vi att arbeta med via RCC.
Hur har du arbetat med denna patientgrupp?
Tillsammans med urologer, gynekologer och plastikkirurger är jag ansvarig för patienter som genomgår stor bäckenkirurgi, så kallad bäckenutrymning, vilket är oerhört stimulerande. Därigenom har jag kunskap kring problemet och kan ofta finna en lämplig väg för patienten eftersom jag har etablerade kontakter på flera olika kliniker på Skånes universitetssjukhus.
Vad, anser du, behövs för att denna patientgrupp ska få bättre rehabiliteringsmöjligheter och därmed bättre livskvalitet efter cancerbehandlingen?
Min önskan är att patienterna ska få ett strukturerat omhändertagande, lika för alla. Omhändertagandet ska inte bero på vem du träffar eller på vilket sjukhus utan resurser ska finnas för den enskilde patienten även om det innebär att patienten får åka till en annan enhet.
Vilka är dina förhoppningar med det nationella mötet som hålls i Malmö i oktober?
Jag har flera förhoppningar. För det första förstås att alla deltagarna ska lämna mötet med djupare kunskaper kring dessa problem. Dessutom är en av programpunkterna en paneldiskussion kring hur vi arbetar vidare med frågorna och kanske skapar ett nationellt vårdprogram. Ytterligare en förhoppning är att mötet ska leda till nätverkande och en mängd nya kontakter som är till gagn för patienterna. Slutligen hoppas jag att vi ska kunna planera för utbildningsinsatser nationellt och regionalt som en spinoff till mötet.