”Det saknas strategi för att anpassa vården individuellt”
I en debattartikel i Dagens Medicin skriver medarbetare från bland annat Regional cancercentrum Stockholm Gotland om att det behövs bättre verktyg för att följa kvaliteten i sjukvården.
Välfärdslandet Sverige har en mycket bra cancervård i ett internationellt perspektiv. Samtidigt ser vi att denna inte når till alla behövande på ett lika bra sätt. Vi ser skillnader beroende på bostadsort, mellan olika tumörsjukdomar och socioekonomiska grupper. Något förvånande har den debatt som följt på Cancerfondens rapport 2018 om ojämlikhet i cancervården fokuserats mer på hur Cancerfonden presenterar sina data och att orsakerna ligger på annat håll än i sjukvården (DM 23 mars 2018, UNT 8 april, SvD 19 maj). Huvudtesen har varit att det inte är vården som är ojämlik – det är samhället som är ojämlikt som ger olika förutsättningar för medborgarna. Detta förstår vi väl.
Men vad man förefaller glömma bort är att det finns många fler rapporter än Cancerfondens och att sjukvårdens uppdrag enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) är att kompensera för denna ojämlikhet. Detta har belysts av många och var de facto ett av fundamenten för den nationella cancerstrategin med bildandet av regionala cancercentrum (RCC).
HSL säger tydligt att vården ska ge en likvärdig vård till alla oavsett förutsättningar – vården ska kompensera för skillnader som finns bland patienterna. Att det inte är så illustreras väl av situationen för personer med psykisk ohälsa – de deltar mindre i screeningprogram, har mer uttalade riskbeteenden (t ex röker mer) med sämre överlevnad än jämförbara patienter utan psykisk ohälsa. Det saknas strategier för att ge personbaserad vård, anpassad efter individens särart.
Vi inom vården har ett stort ansvar för att underlätta för de som av olika skäl har hinder som bidrar till sämre resultat i cancervården. På samma sätt som mottagningarna görs tillgängliga för rullstolsanvändare borde vi bidra till att bygga bort andra skillnader som gör vården ojämlik. Till hjälp har vi prioriteringslagen sedan 25 år, som säger att de med störst behov ska prioriteras med mer av vårdens resurser, t ex tillgång till moderna läkemedel, rökavvänjning och medverkan i kliniska studier. Men så är inte fallet i dag, vilket har påvisats i flera svenska studier och utredningar. Vi och andra har visat på skillnader i behandling och överlevnad relaterat till socioekonomiska faktorer, t ex att höginkomsttagare genomgår robotkirurgi vid prostatacancer i större utsträckning än låginkomsttagare. Könsskillnader ses avseende tillgång till individuella vårdplaner och kvinnor med funktionsnedsättning får sin cancerdiagnos senare, med sämre prognos. Det är svårt att bortse från att även mötet mellan patient och vårdgivare har betydelse.
Det har gjorts insatser för att öka deltagandet i olika preventionsprogram, men de metoder som använts har inte gett önskat resultat. I ett samarbete mellan bland andra RCC Stockholm Gotland, Unesco och Botkyrka kommun med riktade utbildningsinsatser och nu direkt delaktighet av dem som berörs, ses lovande preliminära resultat.
Bättre verktyg för att följa kvaliteten i sjukvården – där rätt och rättvis vård borde vara en given kvalitetsindikator – är nödvändiga för att möta lagstiftarnas intentioner med HSL och prioriteringsutredningen om en lika bra vård för alla invånare i Sverige. Tyvärr har landstingens uppföljning av vården i stora delar varit ett sorgligt kapitel. En bättre uppföljning där kvalitetsindikatorer även inkluderar jämlikhetsaspekterna borde vara en självklar del av den IT-utveckling som står för dörren. RCC:s arbete med att bygga upp en nära koppling mellan nationella vårdprogram och kvalitetsregister är en lovande aktivitet.
Vårdmötet, där patienten möter sjukvårdens personal, har även ur jämlikhetssynpunkt en avgörande betydelse och vår insikt om detta måste förbättras på alla nivåer, från vårdavdelningen upp till direktionsvåningarna och från medborgare till de politiska forum som styr vården.
Roger Henriksson, professor, överläkare, tidigare chef, RCC Stockholm Gotland.
Lena Sharp, specialistsjuksköterska, med dr, tf chef RCC Stockholm Gotland.
Arja Leppänen, procesledare, jämlik vård, RCC Stockholm Gotland.
Kjell Bergfeldt, verksamhetschef. Skandionkliniken, styrelseledamot svensk onkologisk förening.