Register följer upp cancermedel i svensk vård

Sidan publicerades 14 december 2017

Registret Nya läkemedel i cancervården är det första som på ett mer systematiskt sätt kan visa hur nya cancerläkemedel används på en klinik, i rutinsjukvård.

– När nya cancerläkemedel introduceras i Sverige är kunskapen om dem oftast mycket begränsad. Det förutsätter att vi kan följa upp nyttan med hjälp av register. Sådana realworld-data ger också information om hur de fungerar i en svensk kontext, säger Roger Henriksson, chef för Regionalt Cancercentrum Stockholm Gotland som har tagit initiativ till och är med och finansierar registret.

Nu presenteras de första resultaten ur registret från en onkologisk klinik. De omfattar 1 766 nya behandlingar och en stor del av dem är avslutade. Den vanligaste cancerformen var prostatacancer, 41 procent, följt av bröstcancer, 18 procent. De läkemedel som förekom mest frekvent var abirateron, bevacizumab och enzalutamid. Intentionen med behandlingen var palliativ i de allra flesta fall och kurativ endast i åtta procent av alla regi­streringar. Orsaken till behandlingsavbrott var progress av sjukdomen i mer än hälften av behandlingarna, och 16 procent bedömdes som färdigbehandlade. Behandlingen avbröts på grund av toxicitet i 161 fall (11 procent). I 42 fall önskade patienterna själva avbryta behandlingen, och i tre procent av ­fallen rapporterades behandlingsstoppet bero på plötslig död.

Hela 1 193 behandlingar genomfördes i kombination med annan terapi: konventionella cytostatika, endokrin behandling och ­radioterapi. Detta innebär en alltmer komplicerande faktor vid överlevnadsanalyser.

– Det som är väldigt intressant med registret att användningen nu kan fångas upp på individnivå. Särskilt när det handlar om rekvisitionsläkemedel där vi i dag enbart har försäljningsstatistik som underlag för hur de används i Sverige, säger Roger Henriksson.

Arbetet med uppföljning av nya cancerläkemedel är en del av Cancerplanen för Stockholms läns landsting och Region Gotland.

Karin Nordin

Referens:Läkartidningen. 2017;114:ETTF