Att möta döden i ett främmande land – framgångsprojekt om livets slutskede
Det man trodde skulle ta lång tid, visade sig gå snabbare att börja förändra än man trott. Svårigheten att hitta rätt, som ibland uppstår i mötet med familjer med annan kulturell bakgrund, hanteras nu enligt en tydlig process. Något som lett till nöjdare patienter och tryggare medarbetare. Genom projektet Att möta döden i ett främmande land har man redan halvvägs in börjat implementera de nya insikterna och lärdomarna i vardagen på den palliativa slutenvårdsavdelningen i Sollentuna.
Anna Wiklund, Madelen Rosdahl och Linda Martinson har jobbat tillsammans med projektet Att möta döden i ett främmande land.
Avdelningen för palliativ slutenvård på Sollentuna sjukhus har funnits i tre år. Närheten till bland annat Järva-området innebär att mellan 20 och 30% av verksamhetens patienter har en annan kulturell eller religiös bakgrund än den traditionellt svenska. Detta har i vissa situationer lett till missförstånd och utmaningar kring vårdens uppdrag och medarbetarnas arbetsmiljö.
– Vid stora händelser blir kulturella värden extra värdefulla. Vi diskuterade hur vi kunde öka förståelsen och insikterna, skrev en preliminär projektplan 2022 och ansökte om finansiellt stöd hos RCC. Vi jobbar med personer i kris, man är emotionellt påverkad och dessutom ser vi dödsprocessen på olika sätt. Det är ett kunskapsområde som behöver utvecklas, säger Linda Martinson, patientområdeschef palliativ slutenvård Sollentuna.
Stödet från RCC Stockholm Gotland kom och man började med att ta kontakt med Transkulturellt centrum i Stockholm för ett gemensamt kunskapssamarbete. Efter en kickoff i april har man sedan träffats flera gånger och haft handledningstillfällen och uppföljningsmöten. Här har man haft en öppen dialog, inhämtat information, fått kunskap om bemötande, diskuterat och hittat verktyg för olika situationer.
– Vi fick tidigt värdefull kunskap så vi arbetade fram en process. Vilka steg är viktiga, vilka behov finns och hur kan vi i vården möta dem? Vi har diskuterat igenom vad som är viktigt under livets slut ur ett kulturellt perspektiv. Vi har även fått mycket ny kunskap via kollegor med annan kulturell bakgrund. Kommunikatörer från olika kulturer på Transkulturellt centrum har stöttat oss här, säger Madelen Rosdahl, kurator.
Medarbetarna är motiverade och arbetsgruppen är nu halvvägs in i projektet. Vid årsskiftet förväntas man ha ett tydligt arbetssätt som kan förfinas och spridas. Men arbetet tar inte slut där utan är något man behöver jobba med kontinuerligt. Redan idag har man hittat lösningar som fungerar. Nya sätt att kommunicera på har bidragit till bättre informationsöverföring i arbetsgruppen, och ökad förståelse för patienters och anhörigas perspektiv. Många länder har inte palliativ vård, vilket kan innebära att man inte förstår vad palliativ vård innebär och ha felaktiga förväntningar på vården.
– Vi behöver förklara att vi som arbetar på en palliativ avdelning är specialister och vad vi kan erbjuda så att vi får en bättre samsyn kring dödsprocessen, vilket också leder till mer tillit. Vi har arbetat fram ett kontrakt under hösten. Ett ömsesidigt kontrakt där det tydligt framgår vem som ansvarar för vad. Det här skriver vi under med de anhöriga och informationen står sedan med i journalen så att alla ska veta vad som är bestämt, berättar Anna Wiklund, arbetsterapeut.
– Det vi har sett hittills som vi kan mäta är betydligt färre missförstånd och klagomål. Även medarbetarna känner sig enormt mycket tryggare. En enkätmätning visar att medarbetarnas beredskap och kunskap att möta patienter med varierande kulturell bakgrund har ökat från 11% till 86%. Detta är ett otroligt och mycket glädjande framsteg och gör det lättare för arbetsgruppen att arbeta personcentrerat för en värdig tid i livets slut, oavsett vilken bakgrund patienten har, avslutar Linda Martinson.