Vårdprogrammet för KLL är uppdaterat

Sidan publicerades 28 november 2018

Det nationellt vårdprogrammet för kronisk lymfatisk leukemi, KLL, har under 2018 genomgått en mindre revidering.

Under hösten 2018 har en mindre revidering, som godkändes av RCC i samverkan vid möte den 21 november 2018, genomförts med följande ändringar

  • Reviderade kapitel om kompletterande utredning.
  • IGHV-genmutationsstatus ska tas innan första behandlingsstart. 
    Provet är prognostiskt för behandlingssvar och tid till progress.
  • Revidering av relapsbehandling
    Venetoclax rekommenderas som andra linjens behandling vid 17p-deletion/ TP53-mutation vid svikt på ibrutinib (alternativt idelalisib).
    Venetoclax rekommenderas vid sjukdomsprogress utan 17p-deletion/TP53-mutation efter svikt på immunokemoterapi och B-cellsreceptorhämmare.
  • Ett avsnitt om venetoclax har lagts till. Bilaga 4 ”Behandlingsregimer vid KLL”.

Stödjande RCC är Regionalt cancercentrum Stockholm Gotland.

Här finns vårdprogrammet

Vanligaste leukemisjukdomen i västvärlden hos vuxna

Kronisk lymfatisk leukemi, KLL, är den vanligaste leukemisjukdomen i västvärlden hos vuxna. Data från det svenska nationella KLL-registret visar att årligen insjuknar cirka 500 personer i Sverige i KLL. Medianålder vid diagnos är 72 år. Cirka 30 procent av patienterna är yngre än 65 år vid diagnos och sjukdomen är vanligare hos män än hos kvinnor (1,6:1).

Uppföljning över tid visar att man i Sverige generellt är snabba med att införa nya behandlingar/behandlingskombinationer när nya data presenteras och uppdateringar sker i det nationella vårdprogrammet. Användandet av FISH inför behandlingsstart för påvisande av eventuell. deletion (17p), vilket är en stark prediktiv markör som styr val av behandling ökar över tid. Men användningen varierar över landet och når inte det uppsatta målet på 90 procent. Analys av överlevnaden i KLL-registret visar att den relativa 5-årsöverlevnaden för alla patienter med KLL <65 år är 92 procent medan den för gruppen ≥65 år är 77 procent.

För de patienter där det föreligger behandlingsbehov är den relativa 5-årsöverlevnaden från start av behandling för de <65 år 78 procent och för de ≥65 år endast 52 procent. Dessa data visar på behovet av nya behandlingar med bättre effekt och lägre toxicitet främst för den äldre patientkategorin.