Han springer för livet – ikapp med tiden
Är tiden utmätt? Ja, menar Jan Haak, idag 52 år. Så är det för honom. När Jan fick cancer i halsen och gått igenom operation och strålning visste han att det var dags att förverkliga sin dröm – att springa genom hela Sverige. Hans löpande upptäcktsfärd från Malmö till Kebnekaise är en lika lång och spännande resa i det inre. Och för livet.
Att tiden känns utmätt då man drabbas av cancer är naturligt, realistiskt och skrämmande. Jan Haak blev smärtsamt medveten om det redan för tjugo år sedan, då han tillsammans med sina två småbarn följde sin fru från ALL-diagnos till sista andetaget.
Nu, när han själv går på regelbundna kontroller efter avslutad behandling, berättar han att hans insikter om femårsöverlevnaden för patienter med hans diagnos spelat en viktig roll för beslutet att springa genom hela Sverige.
Magiska mil i morgontimmar
Då vi från regionala cancercentrum möter Jan vid Lugnets skidstadion i Falun för ett samtal om hans projekt och om dagens och framtidens cancervård, har han sprungit nästan halva sträckan av de 190 milen. Ofta startar han tidigt, denna morgon redan klockan 3 med pannlampan påslagen.
– Att springa genom den gryende dagen är magiskt, säger han, och berättar om hur han sprungit tillsammans med rådjur. Och jag är nästan säker på att det var vargen jag hörde yla i natt.
Han berättar att han springer på framfötterna för att skona knän, höfter och rygg och beskriver hur han och hans kropp reagerar under de cirka fem milen löpning han utsätter sig för varje dag.
Kroppen genomgår olika faser
– Den första timmen är jag ganska ostrukturerad avseende kropp och tanke. Sedan har jag en mycket kreativ timme, då hjärnan flödar av idéer och tankar. I nästa fas går kroppen ner i ett meditativt läge med sinnesro och förhöjd kontakt med de inre delarna i både kropp och själ. När tröttheten kommer under den sista delen höjs koncentrationen igen för att kontrollera obehag och smärta, fokusera på löpningen och styra andningen.
Hans satsning är dock inte bara löpning. Den är ett sätt att upptäcka och lära sig mer dels om Sverige, dels om sig själv och sin kropp. Men det är också ett sätt att hylla livet och den cancervård som gör att han lever och kan genomföra denna äventyrliga och sinnliga resa.
De 42 dagsetapperna avslutas så gott som alla med ett möte med en person eller organisation som tillsammans med Jan utbyter tankar om cancer och cancervård men också om de existentiella frågorna om livet, döden, kärleken.
Tacksam över vård i toppklass
Jan menar att vi har en cancervård i toppklass i Sverige. Han berättar om hur väl allt fungerade när han själv fick sin diagnos. Efter undersökningen på vårdcentralen skickades han direkt till biopsi och kort därefter låg han på operationsbordet.
– Allt gick mycket fort, på nästan halva den tid som anges som maximal i det standardiserade vårdförloppet, säger han, och lägger till att han nästan inte hann med. Allt var oerhört proffsigt och genomtänkt.
Han lovordar även kontaktsjuksköterskan, som var en väldigt värdefull och fast punkt som han kunde ringa så fort det var något. Om det rörde sig om specialistfrågor stämde hon av med lämplig specialist och ringde sen tillbaka med svaret. Fler gånger ringde hon upp för att höra hur han mådde.
– Jag kände mig aldrig borttappad och är djupt tacksam över den fina vård jag fått, säger han.
Mån om RCC och fortsatt stöd till cancervården
Men han är också minst lika angelägen som tacksam om att utvecklingen inom cancervården ska få fortsätta. Att RCC ska få tid och resurser att fortsätta stödja cancervården så att den klarar de stora utmaningarna på både kort och lång sikt. Han vill veta hur vi inom RCC vill och tror att det ser ut om tio år, till exempel när det gäller cancerrehabilitering, patientmedverkan, IT-baserade individuella vårdplaner och behovet av mer forskning.
Och hur långt har vi kommit i de viktiga bemötandefrågorna? Har vi kommit dit där vi vill vara, så att vården skapar trygghet genom att vara välorganiserad och lätt att nå, ge svar på undersökningsresultat på utlovad tid och tydligt kunna förklara vad som sker och varför man gör det man gör?
Vi avslutar Jan Haaks etapp 16 på springvägen mellan Malmö och Kebnekaise genom att enas om att det är svårt att veta, men att vi gemensamt ska göra det vi kan för att fler ska få känna att den utmätta tiden blir allt längre och allt bättre.
Text: Johan Ahlgren och Bo Alm