Stort utvecklingsbehov av kontaktsjuksköterske-verksamheten
Vården är ojämlik och många cancerpatienter får inte den vård och stöd som den nationella cancerstrategin föreskriver. Det visar en nyligen publicerad forskningsstudie - Kontaktsjuksköterskor i cancervård – En studie av befintliga verksamheter i Uppsala-Örebroregionen. Studien identifierade brister avseende symtomhantering, möjlighet att samtala om sin situation och att vara delaktig i sin egen vård. Behovet av utveckling är störst efter avslutad behandling och det finns behov av riktade insatser för att för att utveckla cancerrehabiliteringen i regionen.
Studien genomfördes av Maria Larsson, professor i omvårdnad och Kaisa Bjuresäter, fil dr och universitetslektor, båda från Institutionen för hälsovetenskaper vid Karlstads universitet, med stöd av RCC Uppsala Örebro. Studiens huvudsakliga syfte var att beskriva och utvärdera kontaktsjuksköterskeverksamheten avseende vårdkvalitet ur patientens perspektiv. Målet var att beskriva hur verksamheten ska organiseras och vad den ska innehålla för att möta patienternas behov, samt hur patienterna upplever att den vård och stöd de erhåller vid verksamheten är i relation till den nationella definitionen av kontaktsjuksköterskans roll och funktion. Kontaktsjuksköterskeverksamheten för patienter med huvud- och halscancer, kolorektal cancer, bröstcancer och prostatacancer i de sju länen i Uppsala-Örebroregionen ingick i studien.
Studien kartlade hur kontaktsjuksköterskeverksamheten var organiserad, i hur stor del av vårdkedjan patienterna hade möjlighet till kontakt och hur tillgängliga kontaktsjuksköterskorna var, vilket är av stor betydelse för patienternas upplevelse av trygghet och säkerhet. Studien identifierade tre olika modeller för kontaktsjuksköterskeverksamhet vad gäller tillgänglighet och kontinuitet genom vårdkedjan, bedömning av behov och problem samt uppföljning av symtom och biverkningar.
Resultatet visar att kontaktsjuksköterskeverksamhet har potential att möta cancerpatienters behov av stöd, men patienternas uppfattning och erfarenhet varierade stort beroende på vilken modell av vård de fått. Patienterna har berättat om upplevelser av otrygghet och osäkerhet. Många patienter fick alltså inte den vård och det stöd som den nationella cancerstrategin framhåller att alla cancerpatienter i Sverige ska ha tillgång till.
Områden i kontaktsjuksköterskeverksamheten som behöver utvecklas identifierades avseende symtomhantering och patienternas möjlighet att samtala om sin situation. Patientens möjlighet att vara delaktig i beslut kring egen vård och rehabilitering bör också stärkas.
- I den fortsatta utvecklingen av kontaktsjuksköterskeverksamhet bör tillgång till kontaktsjuksköterska efter avslutad behandling prioriteras för att möta patienternas behov av vård och stöd under en period när det finns osäkerhet kring symtom, biverkningar som ofta kvarstår under lång tid samt frågor kring rehabilitering, säger Maria Larsson.
Resultaten visar att god kontaktsjuksköterskeverksamhet framförallt är beroende av två viktiga saker. Det måste finnas en organisation med tillräcklig tid avsatt som skapar förutsättningar för kontaktsjuksköterskan att kunna utföra uppdraget och kontaktsjuksköterskor med adekvat kompetens.
- Den forskning som finns inom området har hittills mestadels genomförts ur ett organisations- och personalperspektiv och patienters delaktighet har varit begränsad. Vår förhoppning är att studien, som är genomförd med ett patientperspektiv, ger en grund som kommer att underlätta det fortsatta förbättrings- och implementeringsarbetet av kontaktsjuksköterskeverksamheten i regionen, säger Kaisa Bjuresäter.