MENY

Gällande vårdprogram gallvägs- och gallblåsecancer

Fastställt av Regionala cancercentrum i samverkan 2019-09-10.

14. Psykosocialt omhändertagande

Cancerpatientens process, oavsett senare diagnostiserad typ av cancer, inleds ofta med debut av symtom som inger oro om cancer och som leder till att patienten söker vård på vårdcentral eller sjukhus. Under utredningstiden, oavsett utfallet av utredningen, finns likartade behov av t.ex. kontinuitet, information, delaktighet, trygghet, psykosocialt stöd, symtomlindring och närstående-stöd. Beroende på utredningens resultat avseende typ av cancer, tumörstadium, vårdens möjlig-heter och patientens förutsättningar föreslås patienten därefter en behandlingsplan, framtagen och diskuterad på en multidisciplinär konferens (se kapitel 8 Multidisciplinär konferens).

För att stödja patienten och de närstående på bästa sätt är det angeläget att teamet har en samstämmighet i vårdens mål. God symtomlindring, kontinuitet, välavvägd information, välfungerande kommunikation i vårdkedjan och tillgänglighet är förutsättningar som hjälper patienten och de närstående att ha realistiska föreställningar och vara i fas med sjukdomsutvecklingen. Det i sin tur underlättar för patienten och de närstående att hantera den kris som svår sjukdom och annalkande död utlöser.

Livskvalitet är en viktig fråga vid en diagnos där överlevnaden är begränsad (se kapitel 4 Naturalhistoria). Den centrala frågan för många patienter som inte kan erbjudas kurativ behandling är hur livskvaliteten kan behållas eller förbättras. Att kunna ha kvar sociala kontakter och ett normalt liv blir viktigt. Patienter med cancer drabbas ofta av emotionella reaktioner av varierande grad under olika faser av sjukdomsförloppet. Det är därför viktigt att tidigt uppmärksamma psykologiska, sociala och psykosociala symtom och dess olika orsaker för att på bästa sätt kunna hjälpa patienten och de närstående (Fan et al., 2010) (se kapitel 12 Understödjande vård). Alla patienter bör erbjudas kontakt med kurator. Många patienter drabbas av ångest (Somjaivong et al., 2011). För att bedöma ångest hänvisas till det nationella vårdprogrammet för cancerrehabilitering.

14.1 Närstående

För närstående är sjukdomstiden en påfrestande period med rollförändringar och svårigheter att stödja den sjuke, men också en sorg över den förändrade livssituationen. Stöd till närstående kan innebära både information om vad som händer och emotionellt stöd i form av samtal. De närstående kan behöva prata med någon om sin egen sorg, hur de kan samtala med den sjuke, men också hur de kan samtala med barnen om deras sorg (Benkel et al., 2012). Samtalen behöver inte alltid leda till något resultat, utan kan vara avlastande för den närstående. Information från sjukvården behövs även om vilka resurser som finns att tillgå i samhället som kan underlätta familjens situation, exempelvis hemsjukvård, hemtjänst och närståendepenning. För mer information om närståendepenning och barn som anhörig hänvisas till de nationella vårdprogrammen för cancerrehabilitering och palliativ vård.

Patientrepresentanterna lyfter vikten av stöd för närstående.