Läkare måste hitta egna modeller för utredning av tjocktarmscancer
– När riktlinjer saknas, måste varje enskild läkare skapa en egen modell för hur F-Hb skall användas. Det är inte bra ur ett patientsäkerhetsperspektiv.
Det menar fyra forskare i region Jämtland Härjedalen och Västerbotten – Cecilia Högberg, Eva Samuelsson, Mikael Lilja och Eva Fhärm – som nyligen har fått en vetenskaplig artikel publicerad i den medicinska tidskriften BMC Family Practice.
Symptom vid tjock- och ändtarmscancer (KRC) är många gånger diffusa och liknande symptom är mycket vanliga även i den friska befolkningen. Detta gör att det många gånger är svårt för primärvårdsläkare att bestämma vilka patienter som behöver utredas vidare.
Riktlinjer saknas för avföringsprov
Traditionellt används prover som letar efter spår av blod i avföringen, eftersom en tumör ofta blöder lättare än vanlig tarmslemhinna och därför kan spåras på detta sätt. Provet för blod i avföringen kallas F-Hb. Provet är endast utvärderat för att användas vid screening av friska men har ändå fått stor användning som diagnostiskt hjälpmedel vid tarmsymptom. Det finns inga riktlinjer för hur F-Hb skall användas eller tolkas i dessa fall. Oftast lämnas tre avföringsprover som ibland visar olika resultat.
Svår diagnostik
Cecilia Högberg har intervjuat distriktsläkare om hur de tänker kring att diagnostisera KRC, och mer specifikt kring användningen av F-Hb.
– Läkarna är medvetna om svårigheten att diagnostisera tjock- och ändtarmscancer. I avsaknad av riktlinjer hittar alla läkare egna modeller för hur F-Hb används och tolkas, berättar Cecilia.
Distriktsläkarna tycker det är viktigt med säkerhetsmarginaler. Samtidigt är det en balansgång att inte remittera i onödan för undersökningar som ofta kan vara besvärliga för patienterna.
– Man blir som läkare tryggare med åren i sina beslut, men samtidigt mer medveten om hur svårt det kan vara och därmed mer försiktig, menar Cecilia Högberg.
Välgrundade riktlinjer behövs
Enligt de fyra artikelförfattarna behövs riktlinjer, för att handläggningen ska bli mer enhetlig oavsett var i vården patienten söker.
Riktlinjerna ska vara välgrundade. Diagnostiska metoder bör utvärderas ordentligt innan de införs, alternativt, när de införs, kopplas till ett forskningsprogram för utvärdering.
Läs hela den vetenskapliga artikeln HÄR (pdf)
För mer information kontakta:
Cecilia Högberg, E-post: cecilia.hogberg@regionjh.se
Mikael Lilja, E-post: mikael.lilja@regionjh.se
Eva Fhärm, E-post: eva.fhärm@vll.se
Eva Samuelsson, E-post: eva.samuelsson@jll.se
Artikeln citeras som: Högberg et al. BMC Family Practice 2015;16:153