”Ackrediteringen är ett lyft för utvecklingen av cancervården”

Det är nu det stora arbetet börjar, menar Viktoria Sjöström.

– Ackrediteringsprocessen har varit en tuff och givande resa. Den har inneburit en djupdykning i organisationen för att kartlägga brister, men också styrkor. Nu börjar nästa steg, att förbättra och utveckla cancervården och etablera arbetssätt som innefattar hela patientens resa, från misstanke om cancer, till behandling och rehabilitering och uppföljning. Den processen involverar flera aktörer och organisationer som behöver samverka.

Viktoria Sjöström har en master i verksamhetsutveckling och förändringskommunikation och en lång erfarenhet av att arbeta med stora organisationer. Hon har exempelvis haft breda projektledaruppdrag för EU och Malmö stad, och även ansvarat för Vinnova-projekt som handlat om social hållbarhet. När Viktoria rekryterades till rollen som projektledare för ackrediteringsprogrammet av Skånes universitetssjukhus 2019, hade arbetet pågått en längre tid.

– Processen mot en ackreditering kräver en stabil organisation och i väntan på en omorganisation vid Skåne universitetssjukhus gjordes en paus. Till en början fanns ambitionen att ackreditera hela södra sjukvårdsregionen, men ganska snabbt insåg vi att det var nödvändigt att avgränsa processen till sjukhus och verksamheter i Lund och Malmö.
I juni 2019 godkändes vår ackrediteringsansökan och processen kunde starta på riktigt, säger Viktoria.

Fem organisationer omfattas av ackrediteringen: Skåne universitetssjukhus, medicinska fakulteten vid Lunds universitet, Regionalt cancercentrum syd (RCC Syd), Medicinsk service samt Palliativ vård och ASIH (avancerad vård i hemmet) primärvården.

Re-ackreditering efter 5 år

Att vara ett ackrediterat Comprehensive Cancer Centre (CCC) innebär att centret uppfyller europeiska kvalitetsstandards i fråga om bemötande, prevention, diagnos, behandling, rehabilitering samt forskning, undervisning och utbildning inom cancerområdet.

– Det är ett ständigt pågående förbättrings- och utvecklingsarbete. Varje år görs utvärderingar. Och vart femte år görs en reackreditering, lever man inte upp till de europeiska krav som ställs förlorar man sin kvalitetsstämpel, säger Viktoria Sjöström.

Den organisation som står bakom ackrediteringen är OECI, The Organisation of European Cancer Institutes. Sedan 2008 har organisationen erbjudit ett ackrediteringsprogram som syftar till att bistå europeiska cancerinstitut med att implementera kvalitetssystem för cancervård genom riktlinjer, standards och peer review (en form av kvalitetsgranskning som säkrar att verksamheter håller en hög standard).

Processen i samband med en ackrediteringsansökan är omfattande och ger ett incitament att öka och tydliggöra samarbeten och samverkan mellan och inom sjukhus, akademi, primärvård, medicinsk service och RCC Syd.

– Det är flera steg som måste tas innan en ansökan kan godkännas. En grupp av specialister inom cancervård som är knutna till OECI, har besökt Skånes universitetssjukhus för att göra granskningar och utvärderingar, säger Viktoria Sjöström.

Processen ett lyft för organisationen

Under ackrediteringsprocessen tar expertgruppen del av den samlade dokumentationen och vid besök görs intervjuer av chefer och medarbetare på olika nivåer. Expertgruppen besöker även mottagningar, vårdavdelningar och cytostatikaenheter, men även verksamheter inom exempelvis forskning, patologi, röntgen och strålbehandling. För att se hur verksamheten fungerar i praktiken görs även korta, fysiska besök på vårdenheter. Expertgruppen skriver sedan en rapport som sammanställer granskningsresultaten. Här redogörs för vilka styrkor som finns, men även förslag på utvecklingsområden och förbättringsmöjligheter som behöver göras för att nå upp till europeiska kvalitetsstandards.

– Det har gjorts en omfattande genomlysning av cancervården i Lund och Malmö. Utifrån den har vi upprättat en handlingsplan för att leva upp till de krav och kriterier som ställs för en ackreditering, säger Viktoria Sjöström.

Att ingå i ett ackrediteringsprogram är ett lyft för organisationen och ökar förutsättningarna för ett nationellt och internationellt samarbete, menar hon.

Samtliga sjukhus som har en ackrediteringsstämpel implementerar samma kvalitetsledningssystem. Det innebär ett helhetsansvar för den teambaserade vården och en integrering av vård och behandling, forskning, innovation, undervisning och utbildning inom cancervården.

– Kvalitetsledningssystemet ska säkerställa att specifika områden finns med för att cancervården ska hålla hög kvalitet och vara likvärdig i hela Europa. Patienter ska kunna uppleva att det finns ett samlat ansvar för exempelvis prevention, diagnostik, behandling, rehabilitering och palliativ vård.

Gap-analys inför ansökan

Skånes universitetssjukhus har under processens gång haft ett stort erfarenhetsutbyte med andra ackrediterade centra. Två nordiska grannländer, Finland och Norge är sedan flera år ackrediterade CCC-enheter. I Sverige var Karolinska universitetssjukhuset och Karolinska institutet först att erhålla ackrediteringsstämpeln 2020.

– Vi har varit på flera studiebesök och lärt oss mycket av både Oslo och Karolinska. Vi har även haft ett stort utbyte med Sahlgrenska och vi blev bägge ackrediterade CCC under 2022. Flera andra universitetssjukhus som Linköping och Akademiska i Uppsala har påbörjat sina processer och det finns mycket hjälp och stöd att hämta hos varandra. Vissa dokument som OECI efterfrågar, som exempelvis en beskrivning av det svenska sjukvårdssystemet, behöver inte varje enhet fylla i, dessa dokument kan vi dela med varandra.

Vad är viktigt att tänka på inför en ackrediteringsansökan och vilka förberedelser krävs?

Viktoria Sjöström menar att det måste finnas en ledning som är drivande och en samsyn i de organisationer som driver processen.

– Det krävs mycket tid och resurser för att få en ackreditering på plats och det behöver därför finnas en stark vilja, ett tydligt mål och en strategisk plan. Det är viktigt att tidigt göra en gap-analys utifrån OECI:s kriterier för att analysera och förstå hur organisationen ser ut idag och hur man vill att den ska se ut i framtiden. Det blir då tydligt hur stort gapet är och vad som måste göras.

Viktoria har lett en projektgrupp på sex personer som arbetat operativt med att samla in nödvändiga dokument, analysera resultaten från genomlysning av cancervården och författa en handlingsplan med förbättrings- och utvecklingsförslag.

I projektgruppen har det funnits företrädare från olika delar av cancervården; överläkare, sjuksköterska, verksamhetschef och projektledare.

– Vi har arbetat med ackrediteringsprocessen i projektform och det kräver en beställare och en styrgrupp som står bakom och kan fatta viktiga beslut. Samtliga verksamhetschefer för de fem organisationerna har suttit i styrgruppen tillsammans med en patientrepresentant.

Vilka har fallgroparna varit under resans gång? 

– Vi missbedömde tiden, det tog längre tid att få allt på plats än vad vi räknade med från början. Det är ett gigantiskt arbete och de frågor som ställs från OECI är flera hundra. Att sedan försöka sammanställa svaren från fem olika organisationer kräver en viss avvägning. Frågorna är uppdelade i olika moduler och vi stämde tidigt av med vår kontaktperson på OECI om vi var på rätt väg och på rätt nivå. Det var till stor hjälp under processen.

Sverige skiljer sig från många andra länder i Europa med sin förvaltningsmodell med kommunalt självstyre och 21 självständiga regioner. Hur ser OECI på den svenska styrmodellen när det gäller att uppnå en jämlik och rättvis cancervård? 

– Det har tagit rätt mycket tid att förklara hur det svenska systemet fungerar. Det finns ett önskemål från OECI att budgeten sätts efter patentprocessen, men det fungerar inte riktigt med den styrmodell vi har i Sverige.

– Vi har gjort det bästa av situationen, bland annat genom att skapa en styrgrupp med chefer från de fem organisationerna som tillsammans fattar beslut över stuprörsgränser. Det handlar ju inte bara om stuprör, utan om sugrör i stuprören. Styrgruppen har dock mandat över budgeten och kan ta ansvar för helheten så att vi går från stuprör till horisontella patientprocesser.

Hur ser OECI på de standardiserade vårdförloppen, SVF, och hur införlivas de i det pågående arbetet med att utveckla cancervården? 

– Ett problem med SVF är att de inte omfattar hela patientprocessen utan endast från misstanke om cancer till första behandling. Men patientresan är mycket längre än så och omfattar flera delar som måste finnas med i processen, den handlar inte bara om sjukhusvården utan även primärvården och kommunal vård och omsorg.

Hur kommer patienter och vårdpersonal att på sikt märka av Skåne universitetssjukhus ackrediterats som ett Comprehensive Cancer Centre? 

– Till hösten ska vi starta referensråd för patient- och närstående och involverar dem ännu mer i utvecklingen av cancervården. Strukturen som samlar cancervården kommer att kunna ge ökad trygghet, tillgänglighet och bättre vård för patienten. Det blir också ett lyft för den kliniska forskningen eftersom ackrediteringen innebär att cancerpatienter ska ingå i kliniska studier och prövningar.

– Inom cancervården kommer anställda att få mer tid och utrymme för utvecklingsarbete jämfört med tidigare. Utifrån det vi identifierat som förbättringsområden har vi skapat arbetsgrupper med medarbetare från de olika organisationerna. De får möjlighet att tillsammans sitta ned och diskutera vad som behöver göras utifrån en helhetssyn.

Om fem år ska ni genomgå en reackreditering för att få behålla er kvalitetsstämpel. Vad hoppas du ska ha hänt till dess? 

– Jag hoppas att samtliga universitetssjukhus i Sverige har ackrediterats. I Finland har regeringen sagt att alla universitetssjukhus ska vara ackrediterade och staten har även tillfört medel för detta. Det har man inte gjort i Sverige och det hoppas jag att man gör.

– Jag skulle också vilja se att vi vänder på pannkakan så att allt vi gör i cancervården utgår från ett patient- och närståendes behov. Det vill säga att vi utformar patientresan och vården utifrån deras behov i nära samarbete med vården. Men vi måste komma bort från att det är verksamheterna som själva driver utvecklingen. Vi behöver mer av samarbeten och samverkan, säger Viktoria Sjöström.